Bella var en riktig liten fegis när hon flyttade till oss - sprang o gömde sig när det kom hem folk och var rädd för det mesta.

Nu är det Bella som låter mest, gärna blir kliad av andra under hakan, och skäller mest vid staketet när det kommer någon för att varna oss andra. Det är även hon som ger sig ut på egna äventyr om hon får chansen - tar sin egna vända i skogen åt raka motsatta håll som vi andra går.

Tyvärr är Bellas päls lite speciell - en blandning av bomull och svinto skulle jag vilja kalla det så några utställningar har det inte blivit. Så fort pälsen blir lite längre så är hela hon som en enda stor tova. Trots att jag slet som en galning i början i hopp om att kunna ha hennes päls så lång som den ska vara så går det inte. Den är alldeles för mjuk, vilket iofs är skönt när hon är nerklippt. Hon får vara en korthårig puff helt enkelt - dessutom hatar hon allt som har med kammar, hårfönar och trimning att göra.

När Bella ska se bättre - tror hon - så ställer hon sig på sina bakben och så kan hon stå länge. Annars sitter hon i våran sluttning på tomten och kastar lite med sina blonda lockar och ser lite förnäm ut, om det inte flyger förbi en fjäril förstås - dom är ju tokroliga att springa efter!

Tillbaka